Vasasummering

11 mars, 2013 at 20:20

I skrivandet stund så avslutas i princip skidsäsongen och löparsäsongen tar vid. I går gjordes första löppasset på bra länge och skidorna ligger tryggt i sina fodral. Det är nu en dryg vecka sedan Vasaloppet och allt börjar ha sjunkit in.

Jag åkte med min skidklubb upp till Mora på lördagsmorgonen och allt flöt på perfekt. Det var tydligt att de har ett väloljat maskineri och allt från mössförsäljning till detaljerad info om banprofilen gicks igenom i bussen. Väl uppe i Mora så var den stora frågan om man skulle lämna in skidorna för vallning eller om jag skulle valla själv. Jag har vid mina två första lopp, 2004 och 2007,  vallat själv och senast, 2010 så lämnade jag bort dem för ”proffsvallning”. Av de tre tillfällena så är det 2010 som jag haft sämst skidor. Med det i bakhuvudet så gick jag och några fler från vår förläggning in till Vasamässan för att plocka åt oss lite vallatips från de olika vallarepresentanterna. Vädret verkade kunna bli lite skiftande under loppet och det kändes tryggt att få deras input.

Väl på Vasamässan så var valet lätt. Deras tips överensstämde med vad jag själv hade tänkt lägga på så det fick bli egen vallning, både fäste och glid. Glidet fick bli Swix LF7, och fästet ett lager insmält grundburk, 5 lager VR45 toppat med ett lager V40 blå extra.

Dagen efter startades 02:45 med frukost följt av busstransport till Mora. Starten gick kl. 08:00 och jag kom iväg bra till första backen. Hade under seedningen kvällen innan blivit lite turligt placerad i startled 4 så det flöt på i god takt uppför första backen. Visst gick det långsamt men jag behövde aldrig stå stilla. Väl uppe på första myren var det så dags för min vallning att bekänna färg. Jag tyckte mig ha bra glid och i första lilla utförsbacken minns jag hur jag gled om en åkare och tänkte ”Yes, detta ser ju riktigt bra ut!”. Detta skulle dock visa sig vara dagens overstatement. Förutom han jag gled om så hade jag antagligen sämst glid  av alla i startled 4 och detta fick jag snällt acceptera på min väg mot Smågan. Det var bara att parkera i ett spår långt till höger och kriga på så gott jag kunde. Antagligen så var mina 1+5+1 lager valla för mycket, eller så är mitt spann för lågt för denna typen av före.

Till Smågan kom jag i alla fall efter 50 minuter och det var antagligen rekord för min del. De nästkommande två milen var sedan en lång och tuff stakning och mental kamp för att förtränga bristen i material och acceptera att det bara var att bita ihop och mala på. Gjorde de första tre milen på ganska precis 2 timmar och jag blev omåkt av ungefär 200 stycken per mil. I efterhand har jag sett att jag tappade mest i de lättåkta partierna med mycket snabb stakning och utförslöpor.

Fästet var det i alla fall inget fel på och jag försökte gasa på i de parterna med diagonalåkning och mellan Oxberg och Hökberg lyckades jag plocka några placeringar. Efter cirka 6 mil så hade jag antagligen nött bort det mesta av fästvallan eller så började spåren bli så lösa att det inte längre sög lika mycket, så de sista tre milen tappade jag inte lika många placeringar. Då var det däremot bara stakning eller stakning med försiktigt frånskjut som gällde då fästet var så dåligt. Tappade färre placeringar på sista halvan och kunde nöjt och förhållandevis stark glida in i mål på 6:20, nytt pb med omkring 70 minuter.

Jag har som sagt åkt vart tredje år sedan 2004 och i princip plockat en timme på min åktid vid varje tillfälle. Fortsätter det på detta sättet så är jag med och slåss om vinsten 2019. Nä skämt åsido, min kurva hinner nog plana ut innan dess och jag har redan bestämt mig för att köra nästa år. Då ska jag jaga medalj (vilket man får om man går i mål på vinnartiden + 50%)!

Det är väl tre huvudsakliga faktorer som gjort att jag trots dåliga skidor ändå kunde putsa till min tid rätt så rejält. Den primära anledningen tillskrivs hård och kontinuerlig träning som jag kan tacka TPF för. Sedan jag börjat träna med TPF så har jag hållit igång året runt och aldrig haft några ”latperioder”. TPF-träningen har också gjort mig starkare både mentalt och muskulärt, två viktiga faktorer för att lyckas med vasaloppet. Bålträningen såsom krypningenplankan och mountain-climbers har gjort sitt.

Den andra saken som bidragit är min förbättring av staktekniken. Mycket tittande på tutorials på youtube har givit mig en aggressivare och snärtigare stakteknik där jag nyttjar bålstyrkan bättre och stakar mindre med armarna. Sist men inte minst, den grennära träningen med 43 mils förberedelser inför årets lopp, mer än inför något annat år. Nu hoppas jag kunna upprätthålla en god hög nivå inför nästa säsong så kanske jag lyckas med min målsättning. Söndagen den 17:e mars öppnar anmälan.