Två personliga rekord på en vecka

6 januari, 2013 at 20:08

På nyårsafton sprang jag Sylvester-loppet som är en mil på asfalt i princip utan backar. Tänkte innan att det borde gå att göra ett hyfsat snabbt lopp, men hade ändå ingen aning med tanke på att det är första mil-loppet jag springer (om en inte räknar med Tjurruset, som ju var ett fantastiskt roligt och lerigt lopp, men inte ett lopp där tid är det viktiga). Jag var sjukt nervös innan, som vanligt. Vet inte riktigt varför eftersom jag har sprungit en mil många gånger förut och vet att jag klarar det…

Fem i tolv kom jag på att jag skulle gå på toa en sista gång, det var nog mer nerver snarare än full blåsa. Den långa toakön blev knappt kortare, ”tänk om jag inte skulle hinna innan starten?”. En minut kvar och det blev äntligen min tur, snabbt in och ut och när jag kom ut hörde jag startskottet. Sist i ledet, på med runkeeper och så iväg, 12.02 passerade jag start. Det blev ett lugnt tempo första kilometrarna, trippade runt folk, försökte hitta luckor och inte fastna för mycket i kö. Efter 3-4 km var det lite luftigare och jag kunde öka lite, skönt. Det kändes lätt att springa. När jag var på väg vid varvningen hörde jag tutande, plingande och hojtande ”Håll höger!”, två cyklar och så en supersnabb kille. Jag hörde hur de ropade ut att 1:an sprang in på 31 min (!) och jag hurrade och applåderade, men tystnade ganska snabbt när jag märkte att jag var den enda. Förstod att jag kanske sprang för långsamt, ökade lite och ca 20 min senare var jag i mål, med ett personligt rekord på 52.40 netto-tid. Väldigt nöjd! Otroligt skönt att avsluta 2012 och börja 2013 så.

Andra rekordet satte jag en knapp vecka senare med Cristian och Rikard från bästa TPF. Cristian utlyste tidigt att han ville springa Göteborgsvarvet första helgen i januari. Det kändes väldigt lockande att få revansch på min mindre lyckade tidigare upplevelse av det och även om det kändes som ett väldigt snabbt tempo (5.30-5.45), så tackade jag ja. Tänkte att jag springer med dem så länge jag orkar och sen antingen tar jag spårvagnen hem eller släpper dem och lunkar sista biten. Under julhelgen försökte jag springa lite intervaller (shit, va’ det är tråkigt att göra själv) och några halvlånga rundor på 8-12 km. Åt mycket kolhydrater och avstod vinet fredagkväll. Lördag morgon när jag vaknade var det mörkt ute och jag kände mig tung och trött. Men medan jag åt min gröt, drack min resorb och drog på mig träningskläderna kom nerverna, det gav mig adrenalin – härligt och lite jobbigt samtidigt… Mötte Cristian, Anders (som ambitiöst sprang runt på parkeringen för att värma upp) och sen kom Rikard och solen och vi stack iväg. Det kändes förvånandesvärt lätt och framförallt roligt. Jag hade bestämt mig för att köra till Nordstan i alla fall och efter det var det fritt att bryta. Men väl där kändes det ok, och när Cristian sa att vi inte ska springa för snabbt upp till Poseidon för att inte ta ut oss kände jag mig väldigt lättad. Det var väldigt skönt att runda Poseidon och springa utför igen. Benen började kännas lite tunga, men inte alls som sist när jag sprang på Sprängkullsgatan då jag nästan grät av smärta, uppgivenhet och trötthet. Inne i Slottskogen igen och vi sprang en extra krok för att komma upp i 21 km (vi hade sprungit lite fel på Eriksberg), Cristian sa att det kanske inte var säkert att vi skulle komma under 2 tim, ”va’ i h***e, tänkte jag, ÖKA”. De andra kände nog ungefär samma för öka gjorde vi och de sista två kilometrarna jobbade pannbenet på högvarv och klockan stannade på 1,59,någonting. I alla fall under 2 timmar. Revansch!

Det mål jag nu har i sikte är Saharamarathon, jag ska springa halvmaran. Det är ett solidaritetslopp för Västsahara som ockuperas av Marocko. Man springer runt fyra Västsahariska flyktingläger i Algeriet. Bor i Västsahariska familjer, gör studiebesök på projekt hos olika organisationer och själva loppet går av stapeln den 25:e februari. Hela resan känns väldigt spännande; att få se och uppleva den västsahariska vardagen i flyktinglägrena och också springa i Sahara, helt andra förutsättningar än här. Jag återkommer till detta!