Race report från Maria

15 oktober, 2012 at 18:37

Fler backar än någonsin och löpning genom svårframkomlig terräng. Lika mycket vatten som tidigare men i år når det som högst upp till låren

För en gröngöling som jag var banbeskrivningen för Tjurruset 2012 minst sagt lite skrämmande, särskilt som jag inte hade tränat ordentligt på ungefär en månad. Jag ångrade bittert att jag inte hade kört lite fler backintervaller a la Arvidsson. Den 6 oktober klockan 11.00 stod jag i alla fall där, i ett soligt Åkersberga, nervös, skräckblandat förtjust och lite bortkommen. Då det här var mitt andra lopp någonsin var jag glad att jag var i sällskap med tre lite mer erfarna löpare (Charlotta, Charlotte och Emmy) som hade koll på rutinerna. Jag kunde därmed släppa tankarna på allt sådant och istället försöka fokusera på det jag hade framför mig.

Ett toalettbesök, en väskinlämning och en halv smörgås senare anslöt Emely och TPFs första starttrupp var fulltalig. Vi tog en kort löpvända i skogen för att värma upp lite och begav oss sedan till start. Nervositeten hade nu gått över till pepp och jag skuttade glatt med i Friskis & Svettis klämkäcka uppvärmning. Plötsligt gick starten och jag hann tänka ”Fannuhänderdetshitvakul” samtidigt som jag försökte hålla koll på de andra i laget. Vi skulle springa hela milen tillsammans och ville inte komma för långt ifrån varandra. Jag hamnade i vanlig ordning sist (jag har en tendens att göra det) men hade inga problem att se mina vänner i myllret.

Löpningen var lätt till en början vilket kändes väldigt skönt. Efter ungefär en kilometern nådde vi den första backen. Visst var den ganska lång och visst var den ganska brant och visst fick jag gå större delen av den men jag var ändå inte särskilt imponerad. Jag antar att jag har blivit luttrad av alla turer upp och ned i hoppbacken. Väl uppe på toppen stod de andra tjejerna och hejade på och vi kunde fortsätta vårt lopp. Jag återhämtade mig snabbt i den lätta utförslöpa som följde. Efter ytterligare någon kilometer sänktes mitt tempo automatiskt. Det var ganska trångt och jag är inte den som tränger mig i första taget, jag började dessutom känna av min uteblivna backträning rätt rejält. De andra tjejerna bjöd på hejarop, tips och astmaspray. Vi nådde vår första vätskekontroll och jag tog lite vatten och en dextrosol. Dextrosolen var ett riktigt misstag visade det sig då den lämnade en klibbig och klistrig eftersmak i munnen. Inte så kul när man har andan i halsen.

Dittills hade vi sprungit rätt torrskodda men vi började ta oss igenom lite blötare partier. Det dök upp fler backar och jag flåsade rätt ordentligt. Emmy gav mig en hjälpande hand på ryggen och det var en otrolig hjälp i uppförsbackarna. En banfunktionär meddelade att vi hade sprungit halvvägs och ganska snart efter det klafsade vi rakt in i ett kärr. Här hade jag svårt att hålla uppe takten på grund av många människor, dålig balans och grenar på botten. I och med att farten sänktes hann jag få ner andningen en del, benmusklerna fick jobba desto mer. Vi fortsatte på kuperade stigar av varierande bredd och så fort det gick det minsta uppför kände jag en hand på min rygg som gjorde att det gick lite lättare. Jag började nu bli riktigt trött och sa saker som: jag tror jag dör, fan va jobbigt det här är, jag…kan…inte…prata. De goda råden haglade

Slappna av i nedförsbackarna
Landa inte på hälen
Drick inte upp hela muggen vatten
Hjälp till med armarna
Upp med blicken
Långa steg i gyttjan

På något sätt, som jag inte riktigt förstod då, närmade vi oss de två sista kilometrarna. Jag letade i mitt minne om kom ihåg banbeskrivningen och det 400-meter långa vattenhindret som den hade utlovat. Jag behövde inte springa långt innan jag var mitt i det. Det visade sig vara ett dike där vattnet till en början nådde långt ovanför låren. Här gick det väldigt långsamt och det var nästan omöjligt att plocka placeringar, mest på grund av att diket var så smalt. Väl uppe ur diket hade pulsen återigen gått ner ganska mycket samtidigt som benen blivit trötta och stumma. Vetskapen om att det bara var en kilometer löpning kvar gjorde att jag satte fart på benen igen. Sista biten var nog egentligen ganska lättsprungen men det var lerigt och halt så jag lyckades inte plocka upp tempot. Musiken hördes tydligt från målet, Run to the hills sjöng Bruce Dickinson och jag tänkte Nu, nu kan det bara handla om hundra, max tvåhundra meter till. ”Kämpa på, bara femhundra meter, sen är ni i mål” hörde jag någon gubbe ropa och jag hoppades att han var dålig på avståndsbedömning. Det var han. Målet uppenbarade sig, jag tror jag lyckades öka farten lite och så äntligen var vi i mål! Vilken känsla! Sällan har jag varit så nöjd och tillfreds med mig själv.