Mitt första pass

18 december, 2011 at 19:40

Den 13 Juni 2011 så hände något som har haft en väldigt stor inverkan på mig och min träning. Det var nämligen då jag deltog i mitt första pass med The Persistent Few.

Jag har alltid tränat ganska mycket och de senaste åren gansak allsidigt så när Lise-Lotte på jobbet började prata om Army Fitness och frågade om jag inte skulle hänga med på ett pass så nappade jag. Min kompis Jens hade kört en camp under våren och sade att det var ett gött gäng och att träningen var jäkligt bra så det kändes kul att bli inbjuden.

Jag hade ganska nyligen sprungit Stockholm Marathon, jag hade ett SM-brons i Kettlebell sedan vintern, jag hade kört en hel del TRX och dessutom sprungit mycket så det kändes som att jag borde klara träningen med TPF på ett bra sätt.

Jag insåg att det skulle bli jobbigt, men jag resonerade som så att så länge det inte blir så snabb löpning så skulle jag kunna hänga med ganska bra. Jag hade fel….

Jag åkte ner efter jobbet tillsammans med Lise-Lotte och var lite förväntansfull och spänd och när jag såg deltagarna så noterade jag att de såg ganska små och tränade ut. Ingen av dem hade en kropp som mig utan de såg ut som multisportare eller soldater.

Till slut dök Per upp som det senare visade sig att jag skulle träna med. Per var lite större än de andra och vägde också +100kg vilket kändes bra.

Cristian höll i passet och när klockan slog 06:15 så sprang vi iväg in mot Slottsskogen. Vi sprang fram till kiosken vid hoppbacken och där skulle vi bära varandra i ”piggy-back” upp till toppen av den långa backen. Kroppen kändes stark och det var inga problem med att bära Per utan jag hade mest dåligt samvete över att jag var så tung för stackars Per att bära.

På toppen av backen körde vi lite blandade magövningar och sedan bar vi varandra vidare ner mot foten av säldammsbacken. Vi bar varandra både i brandmannagrepp och piggy-back och jag märkte direkt att det var ett tävlingsinriktat gäng.

Det blev lite race av det hela och man sprang eller gick så fort man kunde. Per orkade inte bära mig lika fort och långt som jag orkade bära honom och detta resulterade i att jag bar honom ganska mycket vilket jag fick betala för lite senare.

När vi kom ner till foten av backen så körde vi armhävningar, plankan och burpees innan vi bar varandra vidare till området där vi skulle köra ett antal övningar.

Första övningen gick ut på att göra 30 armhävningar, 30 upphopp, 30 situps och sedan springa en slinga som var ca:300m. Nästa varv 20+20+20 och sista varvet 10+10+10.

Jag började redan bli lite sliten och eftersom jag inte är speciellt snabb så förstod jag direkt att jag knappast skulle vinna detta moment, men att jag skulle göra situps när den snabbaste personen började göra armhävningar på sin andra serie trodde jag inte.

Det kändes som att jag hade blivit varvad av de flesta när jag solklart sist stapplade in i mål medan alla andra väntade på mig i plankan.

Vila? Knappast!

Genast sprang vi över gatan till några träd som var formade som ett stort L och det var dags för parövning igen.

Benen, armarna, magen och ryggen var mos, men det var bara att bita ihop och jag trodde inte det var sant när det visade sig att det var 20min kvar av passet…

Övningen innebar att vi skulle bära varandra till första trädet, släpa varandra till nästa träd, vända och krypa tillbaka och hoppa grodhopp i mål och båda skulle göra detta 2ggr.

Efter första varvet var jag helt förstörd och antagligen hade jag inte orkat genomföra det andra varvet om jag inte blivit aggressivt påhejad av de övriga deltagarna. Självklart blev jag sist även i detta moment, och fördelen med att bli sist är antagligen att alla övriga kan heja på en medan man i snigelfart försöker kämpa sig i mål.

Äntligen skulle vi springa tillbaka och träningen var slut. Jag var helt förstörd i hela kroppen och det var knappt styrfart på benen under tillbakavägen, men jävlar vad gött det kändes.

 

Att få möjligheten att träna med TPF har i vissa avseende förändrat mitt liv och jag kommer alltid vara tacksam mot Lise-Lotte för att hon bjöd in mig och att jag fick vara med.

Jag är starkare, snabbare och smidigare än någonsin. Deltagarna är fantastiska människor som inspirerar och motiverar mig otroligt mycket och framförallt har jag oerhört kul under passen.

 

Tack alla i TPF för att ni finns. Ni är grymma!!!