Man blir bra på det man tränar

27 april, 2013 at 21:14

Det var tydligt i morse att jag inte varit med på ett klassiskt TPF pass på ett tag. Oj vad jobbigt det var att krypa, åla, göra armhävningar och kasta däck. Flämtade som jag inte flämtat på länge och gjorde mitt bästa för att dölja mitt fuskande under övningarna. Man vill ju inte gärna stanna och vila…

Det blev en hel del löpning för mig två första veckorna av april. Köttiga intervaller och två ordentliga långpass två helger i rad. Efter det har jag haft lite känning i benhinnor, en hälsena och i mitt vänsterknä. Balanserar nu på en fin tunn linje mellan att förvärra mina känningar och få in den träning jag vill. Under februari blev det mesta av löpträningen utbytt mot längdskidåkning och mars blev som jag skrivit tidigare en lite lugnare månad. När april började så dundrade jag på med samma löpmängd som en ”vanlig” aprilmånad och det blev tydligen en lite för drastisk ökning av löpmängden. De löppass som framgent planeras in blir 100% kvalitativa så länge besvären finns kvar och långpassen har bytts ut mot rullskidåkning för att ge hjärta och lungor sitt. Fick ihop fyra mil förra helgen denna helgen två mil.

Har införskaffat mig ett nytt par rullskidor, Swenor Fibreglass, en riktig värstingskida och de är grymt sköna att åka på. Känner mig fortfarande lite vinglig men de är väldigt mycket snabbare än de de förra jag hade. Jag brukar köra ner till Amundö Marina och tillbaka, en tur på två mil och det tar mig strax under 70 minuter. Betydligt snabbare än att springa samma sträcka. Rullskidåkningen bjuder också på sköna kontraster när man kommer och stakar längs med vattnet och tångdoften.

Åter till löpningen. Förutom benbesvären så känns det rätt så bra ändå, ser fram emot varvet och är grymt sugen på att gå ut och ge järnet. Jag kände i morse under de längre intervallerna att jag har hyfsat klipp i steget och tål mjölksyran rätt så bra. Vad jag däremot inte tränar så mycket på är korta intervaller i full fart med mycket start och stopp, vilket också morgonen bjöd på, och det riktigt jobbigt. Det är det som är så bra med TPF passen, mångsidigheten.

Till veckan så ska jag försöka klämma in ännu en tur till Brudarebacken, ett grymt effektivt intervallpass. Senast blev vi ett litet gäng som kämpade oss upp sju gånger samt en bonusrunda på slutet och jag tror att alla fick valuta för ansträngningen att ta sig till Skatås. Bilden nedan tycker jag ger en rättvis bild av hur brant och lång Brudarebacken är. Separat upprop inför kvällspasset kommer!

Brudarebacken