Jag är i form

9 januari, 2013 at 20:39

Jag hade tänkt summera träningsåret 2012 och gå igenom planer och upplägg för 2013 i denna första text för året, med det får vänta. Kan skriva om det vid något annat tillfälle. Resultaten finns på pränt och planen för året där bak i huvudet.

Tänkte istället berätta att jag är ”i form”, helt oväntat och väldigt olägligt.

Jag får ofta frågan om ”hur formen är”, och den är oftast god. Jag är vanligtvis skadefri, sköter träningen och levererar då och då ett tävlingsresultat som jag kan förvänta mig av mig själv. Det är dock inte samma sak som att vara ”i form”. Att vara” i form” är naturligtvis väldigt individuellt och skiljer antagligen stort från person till person. För mig är det direkt kopplat till kombinationen med att förflytta mig snabbt och länge ovanligt väl, vanligtvis springande, och den känslan som som samtidigt infinner sig. Varför jag tillägnar detta första blogginlägg min form är för att det inte händer så ofta att jag är ”i form”.

Sist jag var i form var antagligen i juni 2011 då jag sprang Stockholm Marathon under 3:30. Visst har jag sprungit fort och länge sedan dess men jag har inte varit ”i form” på samma sätt. Göteborgsvarvet i somras var en tidsmässig framgång, fast den berodde snarare på ett taktiskt välplanerat lopp byggt på kroppskännedom och rutin än rent på det fysiska planet. Ska utveckla detta lite till.

Jag var antagligen i form redan på Sylvesterloppet på nyårsafton utan att jag då visste om det. Jag var rätt så opeppad på att springa den dagen. Inte heller så sugen på att springa fort. Kände mig rätt så seg vid nummerlappsutdelningen och stod och gäspade i startfållan. ”Jag går väl ut i sub4 fart och så får vi se hur länge det håller” var tanken. Starten gick och det kändes som vanligt bra första två kilometrarna, sen brukar man få betala för rusningen i början och tempot brukar automatiskt och obarmhärtigt gå ner. Så ej denna gången. Kunde rått och utan taktik bara köra på och hålla den för mig högt uppskruvade farten nästan hela vägen in till mål. Känslan var att jag var oövervinnerlig, behärskade farten till fullo och kunde laborera med små tempoökningar utan att dra på sig syra. Skillnaden mot Göteborgsvarvet är uppenbar då jag nu gick på rå kraft och utan eftertanke eller taktik. Känslan var även en annan.

Formen har sedan dess suttit i. Jag har under veckan cyklat till och från jobbet och då uppför backar på växlar jag bara kunnat drömma om tidigare. Mest tydligt var det i Skatås igår kväll när jag körde långa intervaller med mitt skidgäng. Intervaller 4+4+3+3+2+2+1+1 minuter i hög fart i flack terräng. Jag kunde hävda mig mot sådana som jag normalt får slita hårt för att ens hänga med. I vilan mellan körningarna, efter tre till fyra andetag, så bara dök pulsen och jag kände mig hur fräsch som helst. Fick inte heller mjölksyra på samma sätt som tidigare. Normalt kommer den som ett klubbslag och gör benen snabbt tunga. Igår kom den mer smygande och det gick ändå att springa fort trots syrakänning. Benen gick som av sig själva.

Hur blev det det nu såhär? Jag var rätt så krasslig under julhelgen, både förkyld och magsjuk. Antagligen så kom formen som en rekyl av den ofrivilliga sjukvilan med relativt hård konditionsträning veckorna innan dess.

Vad gör man då av denna ofrivilliga formtopp? Det hade ju varit mycket bättre om den kom senare i vår i samband med något inplanerat skidlopp. Jag försöker njuta och surfa på den våg av träningsinspiration som den medför. Bland annat har jag kommit iväg på ett hårt backintervallpass i Brudarebacken. En övning som kräver motiverad hjärna och pigga ben. Nedan har ni höjdprofilen.

Nu ska det bli intressant att se hur länge man får träna på ”toppen” och vad som väntar på andra sidan, förhoppningsvis en inte alltför djup dal…

Brudarebacken