En annan syn på (livet) parken

7 februari, 2013 at 22:38

Det är en fin park vi tränar i. Slottsskogen. Stor och öppen. Gröna ytor och springbar asfalt. Backar, skog, trappor och löv. Djurpark med bland annat sälar, pingviner och hästar. Nya Plikta, en lekpark de lux. För både små och stora. Det är en mötesplats för göteborgare och turister. När vårsolen kommer på riktigt, fylls parken av människor som vill promenera, blotta ansiktet för de värmande strålarna, spela minigolf, äta glass, dricka öl, gå med hunden, barnvagnen, kärleken, kompisen eller för sig själv. I april är det Varvet-panik i stan och precis alla ska få in massa km och mil i parken innan det är dags för dagen V. Året runt vistas vi i TPF och andra liknande träningsgrupper där för att träna och umgås. Som ett andra hem. Ett extra uterum.

Men på ett pass härom veckan, när jag som så många gånger förut, såg den smala smala tjejen som återigen var där i parken, slog det mig lite mer. Denna park är också ett slags andra hem för personer där träningen/icke-ätandet gått till överdrift. Med säkerhet är det inte bara just denna tjej som tar sig hit till parken tidigt på morgonen och/eller sent på kvällarna. Skymda av mörkret, gömda för familj och vänner, på udda tider. Jag vet ingenting om just henne, så detta är bara mina egna tankar. Men det var så påtagligt, just den morgonen. Hon sprang inte ens. Det var ett slags haltande, som att hon ville springa, men inte hade kraften. Alls. Vi skulle krypa mellan träden. Vad är okej, vad är friskt?Tankarna snurrade. Finns det någon i dessa personers närhet som har koll på dem? Varför får de som behöver, knappt hjälp med sina ätstörningar?  I Sverige borde det vara möjligt!

Parken verkar också vara ett andra hem för den äldre herre i jackan med uppfälld luva. Vi har mött honom några gånger, vi kommer till parken och ska börja vårt pass, han ska använda den offentliga toaletten. För att värma sig? har vi undrat inom gruppen. Jag utväxlade några ord med honom en morgon i en backe, han på väg uppför och vi på väg nedför i utfallsgång. Hans röst var pigg. Det var skönt att höra.

Våra pass är fyllda med skratt, kämparglöd och kamratskap. Så som livet i stort.
Reflektion tar en alltid till ett annat ställe. I tankarna. I själen. Uppskattning. Ödmjukhet.
Hoppas innerligt att de människor vi möter, får den hjälp de behöver. Kanske är det en hjälp de förkastar och förnekar tusentals gånger men att någon i deras närhet har mod och ork nog att vara där tusen och en gång.