Den ständiga kampen mot klockan…

21 februari, 2013 at 20:01

Jag tränar för att jag mår bra av det och för att jag tycker det är skoj. Med TPF-träningarna blir det även ett tillfälle att umgås och träffa likasinnade träningstokar. Men det är inte det allmänna välbefinnandet som gör att man åker till Skatås och springer i slalombacken eller ger sig ut på myrlöpning. Det är kampen mot sig själv, att utmana sina begränsningar, att bemästra en distans eller som i konditionsidrotter förflytta sig en sträcka under en viss tid som medför att man är villig att pressa sig det där lilla extra. Det är kampen mot klockan som driver mig.

Just nu är det fullt fokus mot Vasaloppet för min del, bara tio dagar kvar. I söndags åkte jag mitt andra seedningslopp för året, Ymerloppet. Den här gången fick jag väl en halv revansch mot senast. Jag lyckades seeda upp mig till startled 5, tyvärr missade jag startled 4 med bara 36 sekunder. Visst grämer man sig lite över detta då skillnaden är en fartökning på en knapp sekund per kilometer.  Jag körde dock det jag orkade så jag är ändå nöjd. Varför nu denna hets om att seeda upp sig? Efter någon kilometer in i Vasaloppet så kommer man till en brant och lång backe, en flaskhals, och står man långt bak så kan man ”fastna” i denna backe i upp mot en timme. Med en timme stillastående blir kampen mot klockan ännu tuffare. Sen tappar man också tid på att inte åka med en grupp som håller samma tempo som en själv, och visst vill man undvika de som har lite sämre balans.

Det där med jämförelse av tider inom skidåkningen kan vara lite missvisande och är lite lurigt för oss som ständigt tävlar mot klockan. Förutom ens egen styrka så avgörs farten mycket av föret och hur väl man lyckats valla sina skidor. Därför är det svårt att specificera en måltid inför Vasan. Jag hoppas att jag går in någonstans mellan 6 och 7 timmar, beroende på hur föret blir.

Så hur är formen? Ja denna veckan som varit har jag tränat på rätt så bra och jag ska ta det relativt lugnt nästa vecka. Kanske lyckas jag få till en liten topp såsom den jag hade kring årsskiftet. Trots en månads bra träning så gick Ymerloppet bara 3 minuter snabbare än Västgötaloppet men nu var spåren sämre och snön trögare. En mer rättvis jämförelse och mått på förbättring får man få om man jämför just kvalificeringstider för startleden till Vasan. Räknar man på detta sätt så har jag kapat 11 minuter eller omkring 15s per kilometer.

En tydlig indikation på vad jag behöver träna på fick jag också i söndags. Stakningen är tyvärr min svaghet. Jag lyckades hänga med snabbare åkare rätt så väl i de kuperade partierna där man kan nyttja bensparken medan jag tappade på de flacka lätta sträckorna. Jag behöver helt enkelt lite mer kraft i varje staktag. Blir till att fokusera mer på överkroppen framgent och till nästa år.