42 kalla vidriga kilometer…

4 juni, 2012 at 10:06

men där varje kilometer var en seger och där varje avklarad kilometer gav ett bredare och bredare leende. Ja, i lördags var det dags för maraton i Stockholm. Det var med blandade känslor jag gick upp 04.10 för att ta mig till centralstationen och sätta mig på Asics löpartåg, speciellt chartrat för maratonlöpare och som skulle ta mig till Stockholm. Uppladdningen hade inte varit den bästa de senaste veckorna då jag 2 veckor före Göteborgsvarvet fått ont i min högra vad och tvingats vila inför varvet och sedan bryta efter ca 8km när vaden gjorde sig påmind. De sista fyra veckorna före detta lopp hade jag sprungit 4-5 gånger och som längst 13km.

Men, försäsongen består inte av 4 veckor utan av höst, vinter och vår visade det sig. I väntan på tåget slog sig en äldre herre ner bredvid mig. Det visade sig att han skulle göra sitt 30e någonting maraton. Han var nu över 70 år fyllda och målet var att gå under 4.25 för att kunna kvala in till Boston maraton. Han hade sprungit Wien maraton och slutat på 4.26. Hur blir man inte peppad av en sådan man?

Ett soligt Göteborg var vad jag lämnade och trots rapporter om regn och blåst i Stockholm så hade jag svaga förhoppningar om att det ändå skulle bli fint väder under loppet. Väderleksrapporter har mer sällan rätt än fel tycker jag. Och till en början verkade jag nästan få rätt. Vi passerade Alingsås, Herrljunga och Skövde och solen sken fortfarande. Men efter en lite tupplur och ca 2 tredjedelar in i resan började molnen hopa sig och det blev inte bättre ju närmre vi kom Stockholm. När vi gick från centralen till bussen svepte en kylig vind genom min vårjacka och regnet piskade. Som tröst fick vi en påse med en keps och ironiskt nog en svamp att fukta oss med under loppet. Eller som någon deltagare skojade före vi gav oss iväg ”att torka av regnet med snarare”.

15 968 löpare skulle sedan trängas i omklädningsrum och i tält för att slippa kylan och regnet. Det gick över förväntan. 10 min före start stod jag i toakön och det bekymrade mig inte alls. Uppvärmningen fick bli första kilometrarna av loppet. Stämningen var avslappnad och god. De flesta deltagarna hade lyssnat på Anders Szalkai och tagit med sig en sopsäck som skydd för regnet. Några tog av sig den först när de var i mål, en tanke som slog mig med före start. Ca 21 000 var anmälda till loppet och 14 686 kom i mål. Jag undrar om det var vädret som gjorde att de som inte kom alls stannade hemma?

Mitt upplägg för loppet var att springa i ett jämt och inte för högt tempo loppet igenom för att kunna ta mig igenom utan att känna av vaden. Vulkanskyddet dammades av och sattes på och löpsteget blev kort och lågt. När jag visade för min fru efteråt blev kommentaren ”du springer som att du har bajsat på dig”. Ja, det var inte vackert men det höll! Pga av regnet valde jag att inte ha med mig min telefon och fick då heller ingen musik vilket var tråkigt då vägen var lång. Flera olika mantran seglade genom huvudet under loppet. Vanligtvis brukar det vara något peppande om att hålla ett högt tempo men denna dag blev det snarare ”jobba på, inte för snabbt”, ”ta det lugnt Arvid” o.s.v. för att inte lockas att dra ut på steget och på så vis skada sig.

”Äta bör man annars dör man” är ett  fint uttryck som jag levde efter. Veckan innan hade jag laddat med mycket pasta (även om jag kvällen innan ”syndade” med en halv falafelrulle) och på tåget hade jag mackor med mig och pastasalladen avnjöts ett par timmar före start. Päron och banan slank också ner samt en del vatten. Före loppet hade jag sett en video via Runner’s World där man tipsade om russin under loppet så jag hade proppat fickorna fulla med russin. Det kändes som en god idé som jag kommer utnyttja fler gånger- inga förberedelser, billigt och gott. På loppet åt jag allt jag kom över för jag tänkte inte bryta pga energibrist, det var ett som var säkert. Saltgurka, kladdiga bananhalvor, energybars, vatten, sportdryck, buljong (ljummen- ljuvligt!), cola (utan kolsyra som tur var) och dextrosol- allt togs tacksamt emot och avnjöts långsamt. Energin räckte hela vägen. Ingen kramp och jag fick varken diarré eller kräkningar vilket ju var ett plus.

Kilometrarna kändes långa men jag gnetade på i mitt tempo. Målet före skadan var officiellt under 4 timmar men inofficiellt hade jag hoppats på under 3.30. Med min överansträngda vad siktade jag på att kunna genomföra loppet och då med en sluttid på 4.15-4.30. Efter halva loppet märkte jag att jag sprang i närheten av en farthållare som höll 4h-tempo och jag valde att försöka hålla mig närheten av honom. Ibland låg jag före och ibland efter men vi hittade hela tiden varandra. Om jag visste vem det var hade jag tackat honom! Hade funderingar på att krama honom efteråt för hade jag inte haft honom att ta sikte på hade jag nog långsamt börjat sacka i tempo.

Från och till försvann tankarna inåt och då och då rusade ett par kilometrar förbi utan att jag märkte det, men på det stora hela kändes det som att tiden gick vääldigt långsamt. Mellan 30-40km är det enda jag minns när någon plötsligt vrålade ”Aarvid, heja heja!!!” och jag fångade Charlottas blick under en bro. Leendet vidgades till bristningsgränsen och det kändes grymt skönt att få bli hejad på i det läget och av den enda som jag visste skulle titta. Tack Charlotta, det gav kraft! När det var 2 km kvar kände jag ändå att det nog skulle gå och att jag hade lite kvar att ge så jag ökade lite försiktigt med förhoppningen om att kanske komma under 4 timmar ändå.

Känslan när vi kom in på Stockholm stadium var grym! Det kändes som att publiken hejade på MIG så jag höjde armarna och tog emot folkets jubel. Jag hade klarat det! Gud är god. Jag hade lovat mig att inte lägga ansvaret på honom om något gick snett men det kändes helt rätt att tacka för att det gick vägen. Upprymd tog jag emot min vattenflaska och skyndade mig till omklädningsrummet med förvånansvärt lätta steg. Värmen slog emot mig och gissa om jag njöt av en varm dusch efter 3 timmar och 59 minuter i 6-8 graders regn och blåst…

Tågresan hem var lång men känslan i kroppen av att ha segrat och klarat av att springa hela vägen var skön. Att se grimaserna och den stapplande gången hos medresenärerna var roande, samtliga hade vi ju tagit oss igenom ett maraton och kunde med all rätta få grimasera lite och gå långsamt. Några hade på sig sina ”finisher”-t-shirts och samtalen handlade om loppet och om nästa års maraton. 03.00 kom jag hem, gjorde mig i ordning för sängen och tvingade sedan Sara att lyssna en stund på hur det hade varit. Man kan säga att jag var lite upp i varv :-)

Så här glad är man dagen efter ett sprunget maraton! I ett soligt Göteborg…